lördag 7 maj 2011

Börjar med att lägga in lite bilder från själva resan.
 
Här bär det iväg. Lina tar en bild av mig på kapelltrappan.

Ett foto från konserten med Roger Waters.

Franklin valde en bok att ta med. 

En obligatorisk bild...
Äntligen här igen då! Det känns som om jag hör hemma här på något vis. Avresan från Arlanda gick bra. Jag fick låna en väckarklocka i hotellets reception eftersom jag inte riktigt vågade lita på att jag skulle höra larmet av min iPhone på morgonen. Det vore ju en mardröm att försova sig och missa flyget. Allting gick i alla fall bra. Jag käkade två Wasamackor till frukost och knallade iväg till incheckningen. Flygresan är lång och tråkig. Det serverades lunch direkt när vi lyft kl 9:30 och sedan en smörgås och en chipspåse kl 16. Jag var jättehungrig när jag landade.
Det går ganska smidigt att komma igenom Newarks flygplats och det tog nog inte mer än en timme innan jag var inne på Manhattan och Penn Station. Därifrån tog jag en taxi ca 40 kvarter norrut där mitt hotell ligger. Resan kostade $ 10.

Jag kom till hotellet och befarade det värsta efter de recensioner jag läst om vägglöss och smuts men blev mycket glatt överraskad av rummet. Eget handfat t o m. Det är klart att det är slitet och lite sunkit men det är nog det bästa rummet jag haft hittills under mina New York-resor. Egen fungerande kyl och TV t o m. När jag slängt ifrån mig väskan gick jag direkt till Apple Store på Broadway något kvarter söderut. Där var det som sagt var brist på den iPad-modellen jag tänkt köpa. 

Jag gick sedan till ett väldigt bra matställe som heter Gi-Gi Café. Det ligger strax norr om korningen mellan Broadway och 71:st street. Det kommer att bli mitt frukostställe i år. De har gratis Wi-Fi där också.

Årets första måltid bestod av en varm macka, soppa och en Snapple. Snapple är som iskall tropisk saft kan man säga. Annars brukar jag ju blogga från Starbucks men inget på deras meny lockar mig till inköp. Jag "tvångsköper" en sockerkaksbit eller något för att få sitta en stund bara. Så blir det alltså inte i år.  När jag gått därifrån insåg jag att jag glömt mina solglasögen där. Jag vände och gick tillbaka och hittade dem. Någon hade hängt upp dem på en klädkrok.
Mina Ray-Ban Wayfarer från början av 80-talet. De hade hängt där en timme innan jag kom tillbaka. Jag trodde jag förlorat dem. Det är inte dåligt ändå att ha haft ett par solglasögon i snart 30 år. Jag försökte intala mig det i alla fall på väg tillbaka till Gi-Gis. Min färd fortsatte uppför Broadway denna första eftermiddag. Jag satte mig på en bänk vid en av korsningarna och skrev lite på min laptop.

Just denna korsning är den mellan Broadway och 90:th street.

Denna skylt verkar vara kvar sedan i vintras. Det var tydligen en del snö här då.

Jag strosade vidare uppåt till Cleopatras Needle, köpte ett veckokort på tunnelbanan och landade på stolen i baren strax efter kl 17. 

Det var ”happy Hour” och ölen kostade $ 4 istället för $ 7. Klockan närmade sig 18. Jag satt och hoppades på att Irene skulle dyka upp och jag berättade för någon i personalen att jag väntade. -Hon kommer garanterat. Inom fem minuter är hon här, sa barpersonalen. Och det gjorde hon! Det blev ett otroligt kärt återseende. Hon trodde inte att det var sant. Hon hade haft en dålig dag men nu blev hon glad. Vi kramades och pratade en stund tills Betty och Mike dök upp. De kände också igen mig och gladdes med Irene. Vi fick en underbar stund på ”The Needle”. Det är så otroligt varma människor.
Tänk att jag från lilla Kristinehamn blir så fantastiskt varmt mottagen av mina vänner här på en bar i New York. Det är sådan sann glädje och hjärtlighet i dessa människor. Nu är vi visserligen vänner på ett ytligt plan men det räcker gott för mig.
Jag kände att jag inte ville fotografera dessa människor. Jag vet att Irene inte vill men innan jag åker hem ska jag ha gjort det. Strax efter kl 19 var jag tvungen att åka vidare men vi gjorde upp att vi skulle träffas igen nästa kväll. Konserten på B.B. King Blues club skulle börja 19:30. Jag kom dit strax innan och beställde Catfish fingers och en öl.
Bandet började spela och det bestod av två gitarrister, en basist och en trumslagare. Det körde några låtar ensamma först. Sedan klev James Cotton upp och spelade med bandet. Han är till åren kommen och fick sitta ner och spela. Strax därpå kom en sångare in och förstärkte bandet. Allt lät otroligt bra. Vilka musiker! Dessutom var alla virituoser och körde långa solon. Mr Cotton kunde fortfarande spela och det var en kort men otroligt bra konsert. Som extranummer bjöds en liten vit tioåring upp på scenen. Han sjöng blues på ett fantastiskt sätt trots att han inta kommit i målbrottet. Sedan tog han upp ett munspel och spelade verkligen som en gud. Han och James turades om att spela solo. Jag smygfilmade lite och det går att se här.
Vid sådana här upplevelser skulle jag vilja ha med mig mina vänner hemifrån Kristinehamn. Särskilt de musikintresserade vännerna. Det går aldrig att förmedla den känslan jag hade denna kväll. Det här skulle jag viljat att Felix fått uppleva också. Jag skulle också önskat att Lina suttit i mitt knä och stampat takten när det var som bäst.
När spelningen var över tog jag tunnelbanan upp till 96:th street och gick tillbaka tio kvarter på Columbus avenue ner till Firehouse. Ivar satt i baren när jag kom och Aline jobbade som vanligt. Där hade jag kvällens andra kära återseende.

Aline bjöd på chokladkaka och glass men nu började mina krafter tryta.

var fick träffa Franklin igen också. Jag orkade bara dricka en öl innan Ivar och jag vandrade hemåt vid 23-tiden. Han tog tunnelbanan från 72:nd street och jag gick hem och lade mig och kände att denna kväll varit magisk. Jag känner att jag ”kommit hem” igen.

18 402 steg.

1 kommentar:

  1. När vi var i NY för 3 år sedan var vi på Cleopatra´s Needle ett par gånger. De hade live musik (jazz). Hustrun blev utsatt för ett rånförsök av en knarkare där när hon stod utanför och rökte........

    SvaraRadera