Jag har dåligt samvete för att jag inte avslutat bloggandet från New York-resan men jag har haft så mycket umgänge med mina älsklingar så jag har inte hunnit. Nu sover Felix och Lina är hemma hos sig så då ska jag avsluta resebloggen.

Den sista dagen i New York vaknade jag och gick iväg till ett fik för att äta frukost. Jag tänkte gå till den nyanlagda parken, "High Line" men tyckte det kan få vänta till nästa gång. Lina och jag ska ju ha något att upptäcka också om vi åker dit tillsammans.




Jag packade mina väskor och Checkade ut från Chelsea hotel.




För er som läst boken "Horror at the Chelsea hotel" av Dee Dee Ramone förstår varför jag tagit ett foto av denna ventilationsglugg.
Jag har också lagt ut en filmsnutt filmad från fönstret i mitt hotellrum. Den finns här.

Jag tog en taxi till Penn station men det var sådan rusningstrafik så det hade gått fortare att gå. Jag åkte ut till flygplatsen och gick igenom alla kontroller så jag var på rätt sida om den sista i god tid före planet skulle lyfta.




Så här såg det ut på Newarks flygplats.




Detta är den sista amerikanska måltiden för denna gång. Några varma mackor av något slag. Jag köpte också två flaskor mörk rom till sommarens rom och cola.




Detta läste jag i en Snapple-kapsyl. Kanske ska kalla Franklin för Tennessee fortsättningsvis.




Detta var planet som skulle ta mig hem. Efter bordnigen fick vi en minimal måltid och sedan skulle man sova. Jag krängde på mig Linas resekit i form av uppblåsbar nackring, ögonbindel och hörselproppar men fick genast panik över att jag kände mig instängd. Det var bara att ta av sig alltihop igen och packa ner det i ryggsäcken. Jag somnade inte på hela resan. Som vanligt. Jag kollade en film istället men brydde mig inte om att sätta i hörlurar och lyssna på ljudet. Jag noterade att vi inte flög över Island på hemvägen. Vi flög över Storbrittanien istället. Det har jag aldrig gjort förut. Kanske hade man föraningar om vulkanutbrottet som började på lördagen.

Väl framme på Arlanda gick allting bra i tullen. Resväskan var sprängfull och det var en del saker däri som jag antagligen behövt betala tull för. Jag hade lite för mycket sprit i ryggsäcken också. Tågresan hem gick också bra men redan i Björneborg var jag tvungen att ställa mig upp och titta ut genom fönstret vid dörren. Jag skulle snart få se goa lilla Lina.

Hon stod där på perrongen med doggarna och det blev ett kärt återseende. Hon skjutsade hem mig och vi satt och pratade en stund innan hon åkte tillbaka till jobbet. Jag tog en dusch och åkte och hämtade Felix på skolan. Det blev också ett underbart återseende.

Då var jag och de mina återförenade igen och resan var slut.

Som sammanfattning kan jag säga att årets resa var några dagar för lång. Jag längtade verkligen hem i slutet. Vädret var också så dåligt att det var besvärligt att vara ute andra veckan. Jag har sett otroligt mycket bra musik och köpt en massa saker som jag är glad för. Jag har varit ledig och rått mig själv. Jag har druckit mycket öl och ätit mycket skräpmat. Precis som jag vill att det ska vara.

Alla mina små filmklipp hittar ni här.

Ska jag dit igen nästa år? Det vet jag aldrig så här nära inpå men framåt hösten brukar längtan bli stor och risken är väl att jag hamnar där igen i maj nästa år.

Tack till er jag skrivit för, att ni varit med mig på mitt äventyr. Jag har tänkt mycket på er! Nu återgår allt till det normala och ni kan fortsätta att läsa min vardagsblogg som ni finner här.

- Posted using BlogPress from my iPad

Detta är det sista inlägget jag gör på amerikansk mark. Nästa inlägg lär komma på fredag någon gång och det blir då det sista reseblogginlägget.

Kl 17:25 lokal tid lyfter planet från Newark. Då är klockan 23:25 i Kristinehamn. Det landar 07:25 svensk tid i Stockholm men då är klockan 00:25 i min nya tidsvärld. Det betyder således att en svensk dag nyss påbörjats och min amerikanska dag just borde avslutas. Fredagen i Kristinehamn kan därför bli lite seg för mig men vad gör väl det. Fredagen kommer att bli en av de underbaraste dagarna på länge när jag äntligen får återse mina godingar!


- Posted using BlogPress from my iPad

En seg dag med hemskt regn. Åt frukost och bloggade. Gick sedan tillbaka till hotellet för att slappa. Klockan halv tolv checkade jag ut och tog tunnelbanan ner till Chelsea hotel.


Så här ser det ut.


Jag satte mig i lobbyn för att vänta på att få checka in.


Så här ser det alltså ut i lobbyn. En jättefin eldstad och en massa underlig konst på väggarna.


Rakt fram är receptionen. Min resväska togs omhand men jag hade en tung ryggsäck att släpa på. Jag gick och åt en hamburgare och återvände sedan rill lobbyn. Där fick jag veta lösenordet till det trådlösa nätverket så då hade jag ju lite att pyssla med medan jag väntade. Klockan tre fick jag rum nummer 223 med balkong ut mot gatan. Jag ställde in mina väskor och konstaterade att brandvarnaren signalerade att det är dags för batteribyte. Det gick inte att vara på rummet med den signalen så jag bad att få hjälp. En kille kom och bytte batteri men det pep ändå när han gått därifrån. Jag påkallade då hjälp igen och tog undertiden en tur uppför trapporna till översta våningen. Man har tydligen problem med att folk tar livet av sig i detta trapphus. De vill väl dö på Chelsea hotel antar jag. Själv vågade jag inte ens luta mig över räcket utan stack bara ut armen för att fota.


Trapphuset är prytt av konstverk uppifrån och ner. Här är bilder på några av dem.





En tavla målad av japanen Hiroia som bodde här ett antal år. Denna tavla målades till Dee Dee Ramone som också bodde här då.








Om man hoppar från översta våningen och lyckas undvika att slå i ledstängerna på vägen ner så kommer man att landa här.


Sid mördade ju Nacy Spungen i rum nummer 100 men det rummet finns inte kvar. Rummet blev någon sorts makaber turistattraktion så man tog bort det. Det delades upp och fördelades på två andra rum på något vis. Slitna trappor från lobbyn upp till första våningen.


Vilka har gått i dem tro...

Mitt rum var stort och fint med kylskåp, handfat och TV.


Här är en bild mot balkongen.


En från balkongen och in i rummet.


Denna utsikt har jag från rummet.

Jag har också Wi-Fi på rummet och kan ligga i sängen och blogga.

Jag ringde Ivar vid halv sju-tiden. Han slutade just jobbet och tog tunnelbanan hit och mötte mig i lobbyn. Vi gick till ettnställeni närheten och tog två öl var. Det var så stimmigt på stället så jag ville bara tillbaka till mitt hotellrum. Jag åt en torr hamburgare på hemvägen men landade i sängen vi halv niotiden. Nu blir det TV och ryggläge resten av denna kväll. Det pågår tydligen festligheter nere i källaren där jag tror det finns en bar. Det spöregnar fortfarande och jag hör sirener utanför. Det kanske t o m får bli öronproppar inatt.

15 657 steg ändå...


- Posted using BlogPress from my iPad

Vaknade inatt och var törstig som få men som tur var hade jag vatten kvar i kylskåpet. Trodde aldrig jag skulle somna om sedan men det gick till slut. Det var några saker jag hade kvar att göra innan hemresan och de uträttade jag idag. Jag tog tunnelbanan ner till J&R för att köpa två kontaktadaptrar till de elprylarna jag köpt här. Jag köpte också en present till Lina. Hon kommer att skratta gott när hon får den och jag lovar att redovisa i min ordinarie blogg vad det var för något.
Sedan gick jag till the Tenement museum i korsningen av Orchard och Delancey street.


Det är ett museum som visar hur det såg ut i bostäderna när Lower east side var som mest tättbefolkat. Vilket elände det måtte varit. Trångt, skitigt och helt eländigt. Man får bara gå i museet med guide och det är riktiga gamla lägenheter man går i. En del har stått helt orörda sedan 1935. Det kostade $ 20 men det var väl värt pengarna. Detta kan jag verkligen rekommendera för den som åker hit och tycker sig ha tid att vara ifrån shoppingstråken en stund.

Jag längtar hem till mina två älsklingar därhemma. Det är ganska nyttigt att gå så här för sig själv ett tag och tänka på vad man egentligen har och hur man vill att framtiden ska bli. Jag har tänkt en del på kapellet också förstås och på kattflickorna. Min/vår framtid ser strålande ut skulle jag vilja påstå. Spännande är den också.

Jag tog tunnelbanan till 42:nd street och Grand central station för mitt årliga besök av Oyster bar.


Beställde fem ostron, en tallrik soppa och en Brooklyn lager. Jag provade alltså en ny öl vilket inte tillhör vanligheterna. Jag dricker bara Budweiser normalt. Ibland slinker det ner en Blue Moon också.

Mätt och belåten var jag nöjd med denna stadstur och åkte hem för att slappa resten av eftermiddagen. Jag satte mig och lyssnade på Johnny Winter Live at Fillmore east i hörlurarna.

Gick till caffet för att läsa mail och äta lite innan sängdags. Inga öl ikväll alltså. Jag är som sagt rätt så trött på att prata engelska också. Det är sista natten på detta hotellet nu. Imorgon flyttar jag till Chelsea hotel på W 23:rd street och hoppas jag hittar närhet till wi-fi där någonstans. Det får bli Starbucks i värsta fall.

Det här hotellet har för övrigt varit jättebra. Rent, tyst och nära till tunnelbana. En expresshållplats t o m så det är bara ett stopp till 42:nd street. Jag har inte sett en enda gäst på min våning förutom en tjej som bor här permanent. Det förekommer att folk gör det här. Toaletten har aldrig varit upptagen och det har heller inte varit stopp iden. Väldigt vanligt annars. Jag kan varmt rekommendera detta boende om man inte bryr sig om att det är slitet. Billigt är det och det heter Hotel Riverside studios om det inte tidigare framgått. Det ligger på W 71:st street. Tänk på att ju billigare man bor destå längre kan man vara här. 13 nätter är lite för mycket när man har två älsklingar där hemma. När jag besrällde resan visste jag dock inte om att Lina skulle dyka upp i mitt liv.

11 415 steg. Halva dagen i regn.


- Posted using BlogPress from my iPad

En regnig måndag i New York. Hela dagen närmare bestämt och det är svårt att göra något vettigt då utom att shoppa. Och det har jag sannerligen gjort. Jag startade dagen med att åka ner till 34:th street. Jag gick runt inne på Macy's och i butikerna runt omkring. Jag fick sedan för mig att gå 5:th avenue upp till Rockefeller center.



Jag passerade "bibblan" i New york också, the New York public library. Lite mera påkostat än stadsbiblioteket i Kristinehamn.



Det finns en Legoaffär där enligt kollegan Sofia.


Jag köpte en till Legogrej till Filuren + någon mer extra överraskning. Det fanns en del lego byggt därinne och jag tog några bilder.


Detta ska nog vara Rockefeller center antar jag.


Dödsstjärnan i Star wars.


Från en annan vinkel. Sedan kom jag fram till min leksaksaffär...


Applestore på 5:th avenue. En glaskub med en trappa och en hiss.


Så här ser det ut i källaren. Jag köpte en Time capsule för back-up av data från mina datorer i kapellet.


Sedan köpte jag med en tv-modul för trådlös överföring mellan dator och tv. Den ska kompisen Per ha.
Hoppas nu bara att jag kommer igenom tullen med detta. Jag vet inte riktigt vilka regler som gäller. Väskan kommer att bli tung också vilket oroar mig lite. Jag tog tunnelbanan hem för att lasta ur lite och slappa. Jag provpackade väskan lite också och sorterade kläder.

Jag åkte sedan ner till Figaro igen och drack några öl inför kvällens konsert med Ted Nugent. På väg till Figaro passerade jag denna låda.


En provtagningsstation för stadens dricksvatten.

Jag insåg att Figaro ligger mitt emot detta hotell som varit med i media de senaste dagarna.


Man grep en Strauss-Kahn där misstänkt för våldtäkt om jag inte missuppfattat det hela. Det var fortfarande mediabevakning där när jag gick förbi.
När jag kom till Iridium var det nästan fullsatt men jag lyckades få en bra plats ändå. Det är enklare att få bra ströplatser när man är ensam. Konserten började med att Les Paul's gamla trio började spela några låtar och en film om Les Paul's liv visades. Måndagskvällar är tribut-kvällar till Les Paul. Jag såg honom på Iridium 2008 och ångrar att jag inte tog hans autograf. Jag satt bredvid en kille som också sett honom och fått autografen. -Det var som att se någon skriva Coca-cola-loggan, sa han. Les Paul's autograf är ju också väldigt välkänd från alla gitarrer.

Till slut kom Ted Nugent upp på scenen och vilket jubel! Publiken bestod av hängivna fans och en kille vid mitt bord hade sett honom 65 gånger. Ted kommer ut på scenen och skriker, -Where the fuck are my amplifiers? Han håller sedan ett ganska långt tal om Les Paul medan han kränger på sig gitarren och sedan drar han igång "Star sprangled banner" på värsta Jimi Hendrix vis. Inledningen ligger som ett filmklipp som ni kan titta på. Sedan kör han "Route 66" och därefter "Johnny B Good". Efter det blir det "Stranglehold" som jag lyckades filma hela. Jag kunde inte låta bli helt enkelt. Han avslutar sedan med "Cat scratch fever" så det var en kort spelning han höll. Men vad bra det var! Lyckades få Teds autograf också.


Hans son och tillika manager var där så han tog mitt block och gick back-stage till sin far ock fixade det.


Jag tog också Les Paul's gitarrist, Lou Pallos autograf.

Efter konserten åkte jag hem till Gi-gi's och käkade kvällsmat.


Nästan som lappskojs.

Längtan efter mina älsklingar har varit svår idag.

19 825 steg i regn.

- Posted using BlogPress from my iPad

Idag har det varit en tråkig dag men man ska väl ha sådana också förstås. Jag vaknade av att det var skyfall på markisen nedanför mitt fönster. Skyfallen avlöste varandra under förmiddagen men till slut vågade jag mig ut till cafeet för att blogga. Jag hade också fått mail från min nyfunne kompis Tom och han föreslog att vi skulle träffas på ett ställe i Chinatown som hette Spring lounge.


Chinatown förresten, kanske snarare little Italy. Det låg i korsninhen Spring och Mulberry. Tom kom och drack tre Bloody Mary på raken och sen frågade han om vi skulle gå eller ta bilen. Jag föreslog att vi skulle gå. Han hade tänkt att vi skulle gå och se en sångerska som höll en gratisspelning denna dag kl tre. Men vi hade gott om tid på oss så vi gick upp till Fillmore East en sväng. Tom hade varit där på tre konserter innan de slog igen 1971. Brandkåren vsr i huset intill när vi kom och det hade varit snyggt om det gamla Fillmore east-huset brunnit ner framför ögonen på oss. Tydligen var det falsklarm för brandmännen drog snabbt därifrån.


Här låg alltså Fillmore east. Idag är det en bank.















På en lyktstolpe utanför har man satt mosaik så det blivit så här snyggt. Jag har bloggat om detta förut men kan inte låta bli i år också. Stället är så musikhistoriskt viktigt. Vi gock vidare till spelningen men jag minns inte vad stället hette och inte heller var det låg. Tjejen som skulle spela hette Kirsten Thien. Tyvärr hade hon fastnat i trafiken men en annan tjej spelade så länge.


Hon hade en fantastisk röst men jag minns inte vad hon hette.


Sedan dök Kirsten upp och hon var riktigt bra. Jättebra röst men kanske inte riktigt min musik. Lite för mycket country.


Jag köpte ändå en skiva av henne. Lustig spelning. Det var bara folk som kände varann där. Det var ca tio personer. Tom och jag var de enda utomstående gästerna. Det var nästan besvärande. Stället har livemusik hela dagarna alla dagar i veckan. Mellan fem och tio artister om dagen.

Idag har jag längtat hem till mitt riktiga liv och de mina därhemma. Jag har blivit lite trött på att bara prata engelska. Idag har jag varit extra kritisk till mitt uttal och verbformer och sådant trams. Jag har egentligen velat vara tyst så det var rätt skönt att lämna Tom och åka till hotellet. Jag åkte egentligen bara hem och vände. Jag hade ju bokat en konsert även denna kväll men jag ska villigt erkänna att jag inte hade någon större lust att gå dit. Men det gjorde jag.


Det var en spelning på ett ställe som heter Highline Ballroom. Det ligger i Meat packing district i Chelsea.


Jag slank in här och tog en macka innan jag gick till konserten. I kön träffade jag Kink, japanskan som också är på alla konserter. Hon blev glad att se mig och tyckte vi skulle sitta ihop därinne. Det skulle alltså innebära att jag inte skulle få vara tyst nu heller. Vi kom in och fick ett bord. Musiken innan konserten började var så högt uppskruvat att det knappt gick att prata. Det är det värsta jag vet när det är så men vi försökte så gott det gick. Kvällens huvudnamn var Marcus Miller. Det var han som anordnat denna välgörenhetskonsert för de lidande i Japan.


Bandet spelade Miles Davis-covers och det var verkligen jobbigt med allt blås denna kväll. Visst var det bra och det var fantastiska musiker men jag var inte upplagt för detta. Man körde två låtar, tog upp några gästmusiker, körde två låtar igen och så höll det på. Publiken var som galen. De kände till alla gästmusiker och jag hade inte hört talas om någon. Jag stod ut i två timmar sen länmade jag Kink och tog en taxi hem. Jag har lagt upp två små filmklipp på YouTube. Ett med en lovande trumpetare och en släkting till Miles Davis på trummor och ett med en blind gitarrist och sångare.

Kink är en lusrig kvinna. Hon är nog i min ålder, liten och lite rund och går med käpp. Hon sitter hela tiden och viker origami. Hela tiden! Kontinuerligt liksom. Hon har en hel hög framför sig med vikta saker efter en stund.


Hon vek en liten fågel till mig idag. Jag fattar inte hur man kan vika till något så litet.

17 970 steg.


- Posted using BlogPress from my iPad